Kärlek och stålull

Denne boken er skrevet av Lisbeth Pipping som vokste opp med en utviklingshemmet mamma. Hun og søstrene ble ikke sett av samfunnet og vokste opp under forferdelige kår, de dusja maks et par ganger i året, hadde aldri rene klær, hadde ikke laken på sengene og det var ikke hver dag de fikk mat, moren slo de og snakket nedlatende til de. Lisbeth ble mobbet gjennom hele grunnskolen og hadde en forferdelig hverdag. De var understimulert på det meste men mest av alt kjærlighet. Heldigvis er ting stort sett annerledes i dag enn de var på 60 tallet, men denne boken var utrolig gripende og det er så godt å se at Lisbeth Pipping til tross for en forferdelig barndom har fått utdannelse og har et godt liv i dag. Jeg lurer på hvor samfunnet var? Hvorfor var det ingen som grep inn?
Et stykke ut i boken skjønte jeg hvorfor boken het kjärlek og stålull, da Lisbeth var liten var det en episode hvor hun fikk en del maling på armer osv, moren brukte stålull!!!!!! å vaske henne med. Det var så mange episoder Lisbeth skrev om hvor tårene rant når jeg leste.

Her er et stitat fra boken:

Hur är det möjligt?

“Min mamma kunde inte sköta en tvättmaskin så därför fick hon aldrig någon. Men oss tre flickor fick hon sköta själv. Hur är det möjligt? När jag ser på oss tre och försöker hitta likheter med skötsel av en tvättmaskin finns det ju massor. Om man inte sköter oss barn på rätt sätt, om man inte kan läsa bruksanvisningen, går vi sönder. När det gäller barn går det inte att bara lämna in dem för reparation. Dessutom finns det inte någon tvåårig garanti. Barn får ha kvar sina skador av vanvård hela livet, så är det bara. Om man inte ger barn mat, värme, trygghet, kärlek och närhet så blir det som när man inte klarar av att sortera tvätten rätt. Det blir fel. Vi krymper som människor, vi fungerar inte bra och man kan se på oss att vi blivit missfärgade."

Jeg blir jo ganske så engasjert når jeg leser sånne bøker. Jeg har jo en jobb hvor jeg ser mange utviklingshemmede og ser at det er få av de som egner seg som foreldre. De fleste klarer ikke ta vare på seg selv og må ha hjelp og veiledning til de fleste dagligdagse gjøremål, enda skal de ha egne barn. Det bør være et kriterie at man klarer å ta vare på seg selv før man skal få barn. Jeg skjønner jo at man ønsker seg barn selv om man er utviklingshemmet, men da er det de rundt dem som må forklare hvorfor de fleste utviklingshemmede ikke bør få barn. Det er jo først og fremst barna man må tenke på i slike saker. De som er barnløse får jo ofte høre at det er ikke en menneskerett å få barn, det gjelder for

utviklingshemmede også.

Hva mener dere om at utvilingshemmede får barn?